Finns botemedel mot psykisk ohälsa?

Ingen kan väl undgå den aktuella debatten om den psykiska ohälsan i Sverige. Helt klart visar sjukskrivningsstatistik att utmattningssyndrom, depressioner, ångest och andra stressrelaterade diagnoser ökar. Speciellt ungdomar drabbas.

Ett exempel är att 13 åriga pojkar med högt blodtryck rapporteras ha fördubblats de sista 10 åren. Generellt uppger dock flickor mer stress än pojkar.

Trots detta råder olika uppfattningar om det egentligen föreligger en reell ökning eller att psykiska besvär nu är mindre stigmatiserande - exempelvis många "kändisar" är mer öppna och berättar om sina problem.

I dagarna har också många experter fört fram livsstilens betydelse särskilt bland barn och ungdomar. Nyttjandet av sociala medier går ned i allt yngre åldrar. Självklart ockuperas och översvämmas hjärnorna, som är särskilt känsliga hos växande individer. Mindre sömn, brist på motion och dåliga matvanor har i många studier visat samband med sämre psykisk hälsa.

Det finns hållfasta teorier om betydelsen av rörelse, exempelvis bildning av BDNF, en signalsubstans som både skyddar och göder hjärnan. Vi vet att medelsvåra depressioner behandlas med motion lika effektivt som mediciner och återfallen är färre.   Bättre inlärning och lugnare skolmiljö har bevisats i Bunkefloprojektet, där eleverna har idrott på schemat varje dag.

Sömnforskare talar om att upplevelser och händelser i vakenlivet bearbetas under sömnen och nervsystemet ”renas”. Alla har säkerligen märkt hur man bättre kan tackla problem efter att "ha sovit på saken". Vi vet att flera signalsubstanser bl.a. tillväxtfaktorer bildas nattetid som är positiva för många kroppsliga funktioner.

Botemedel som debatteras är t.ex. mer resurser till barnpsykatrin och skolans elevhälsa. När vi tänker oss tillbaka till tiden innan internet och mobiltelefonernas genombrott infinner sig lätt en känsla av defaitism. Är det möjligt att med dagens politik hitta effektiva förebyggande åtgärder mot framtidens ännu okända, men sannolikt mer högpotenta digitala samhälle. Våra biologiska egenskaper (stenåldersmänniskan) måste anpassa sig till en ständigt pågående föränderlig process och de flesta av oss tycks alltid ligga steget efter.